Ett smakexperiment på gång: absint

Absint är en mytomspunnen, romantiserad och demoniserad starksprit med anis och malört (bland mycket annat). Den hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal, då vinproduktionen i Frankrike blev svårt åderlåten på grund av angrepp av vinlus. Absint seglade upp som ett attraktivt substitut för vin på caféer och krogar. Tyvärr blev absinten snabbt billig och folk satte därför i sig för mycket – dessutom tillverkade oseriösa brännare absint av usel kvalitet; det finns exempel på sådana som färgsatte sina drycker med koppar! Istället för att konstatera det verkliga problemet - alldeles för billig starksprit konsumerad i stora kvantiteter i kombination med tvivelaktig kvalitet på många billiga märken – bestämde sig franska myndigheter för att det var malörten i drycken som gjorde folk ”galna”; och så förbjöd man den.

Nej, man blir inte galen av absint. Man blir heller inte hög av absint. Det är inga narkotiska preparat i den. Man får inte fantastiska ”gröna drömmar” av absint. Allt sådant där hör till myternas värld. Det är alkoholstark vuxendricka. Den ska konsumeras med måtta och behärskning. Det gäller all alkohol – men i synnerhet sådan som är mycket stark.

Jag är mycket nyfiken på att smaka riktig absint. Tidigare har jag bara druckit ett polskt rävgift som hette ”Apsinthion” – och det var riktigt ruskigt; men det var å andra sidan fulabsint och jag hade inte kollat upp den innan. Nu har jag emellertid lagt ner lite research och efter mycket om och men beställt en flaska ”Grön Opal” (87768) från Svensk Absint. Den är dyr – men har också fått högsta betyg av absinthe.se

Jag återkommer i ämnet när jag fått hem min absint och provsmakat den.