Jag har hört benämningen Pisco tidigare, i namnet på drinken Pisco Sour, men det var inte förrän helt nyligen jag stiftade bekantskap med företeelsen. Då visade det sig nämligen att alkoholmonopolets lokala detaljhandel där jag bor fått in den chilenska Lapostelle Pisco [388] i sitt vanliga hyllsortiment. Jag var bara tvungen att köpa en flaska.
Pisco är en "brandy", alltså vinsprit - destillat av vin. Cognac och Armagnac är väl de förnämsta underkategorierna av vinsprit. Peru och Chile strider internationellt om vem som egentligen var först med Pisco men det är kanske inte så viktigt, egentligen. Det intressanta är om det är gott eller inte. Nu kan jag bara uttala mig just om märket Lapostolle och det är i sammanhanget lågbudget - det finns mycket dyrare grejor där ute.
Så hur smakar det då? Svar: Det smakar, i ren form, apa. Verkligen vidrigt. Varken jag eller hustrun ville ens avsluta våra små provsmakningsglas när vi först korkade upp flaskan.
Det vi snabbt upptäckte är att det gudskepris smakar betydligt bättre, faktiskt riktigt gott, i en Pisco Sour.
En klassisk Pisco Sour ska skakas ihop med äggvita för mjukhet och fluff, men jag är inte jätteroad av rått ägg så min sour fick bli utan. Efter att ha provat lite olika proportioner mellan ingredienserna kom jag fram till att följande passande mig bäst:
5 cl Pisco
3 cl limesaft
3 cl sockerlag
1 skvätt angostura bitter
Det vanliga är att servera pisco sour i glas med is men jag sitter sällan och smuttar länge på drinkar så jag tycker man lika gärna kan sila upp i ett välkylt glas, straight up.
Nu är ju nästan allt gott med lime och sockerlag, men Pisco Sour var så pass intressant att jag måste testa fler märken i genren. Gärna en peruansk pisco nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar