Avokado är alltid trevligt. Det är extra speciellt trevligt som ingrediens på en biffmacka. Här är frugans recept - vad hon fått det ifrån ursprungligen vet jag inte.
Ingredienser (1 person):
1 skiva utskuren biff, ca 150g
1 rejäl skiva lantbröd
½ vitlöksklyfta
1 msk olivolja + extra till pensling
1 tsk limejuice, helst färskpressad
1 krm socker
1 msk mild salsa
1-2 droppar tabasco
½-1 mogen avokado
Ruccola eller annan spröd sallad
Sweet chilisås
Salt och peppar
Tillagning:
1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Skala och pressa vitlöken. Pensla brödskivan lätt med olivolja och gnid in den med vitlök. Strö lite salt över brödskivan. Rosta på ugnsgaller i 5-6 minuter tills brödet fått en vackert gyllenbrun färg.
3. Salta, peppra & stek brödskivan i olja i en het stekpanna i 2-3 minuter på varje sida.
4. Blanda olivolja, limejuice, socker, salsa och tabasco i en skål. Smaka av med salt och peppar. Detta är dressingen.
5. Dela och kärna ur avokadon. Gröp ur och skär i skivor. Grovriv salladsbladen. Blanda detta i dressingen.
6. Lägg upp det rostade brödet på tallrik. Skiva köttet tvärs över och lägg på brödet. Fördela salladen över köttet - lägg överskott vid sidan av. Ringla lite sweet chili över anrättningen.
Smaklig måltid!
Den här såsen, som har Madeira som bas, är mycket god till anka. Jag har faktiskt inte prövat den till något annat.
Man tar en Madeira - och någon av de mindre dyra sorterna går alldeles förträffligt utmärkt - och häller en skvätt i kastrull. Två deciliter, eller lite mer, är lagom.
Till Madeiraskvätten tillsätter man en näve färsk rosmarin, en 3-4 grovt upphackade shalottenlökar och ett halvdussin medelstora champinjoner som man skurit upp i skivor.
Man kokar upp och sänker sedan värmen och reducerar såsen tills man har ett simmigt, sött koncentrat på botten. Vi talar om en halv deciliter vätska, ungefär. Reducera inte för mycket! Filtrera genom durkslag bort rosmarin, lök och svamp. Orkar man plocka ut löken och svampen separat kan man ha dem som tillbehör till ankan.
När man sedan vill göra sås av koncentratet tillför man förstås grädde (nägon deciliter) och kalvfond. Försiktigt med fonden bara, för den är salt. Det får gärna finnas sälta i såsen men den får inte bli för salt.
Värm upp och servera på ankan. Jättegott att "slicka upp" med potatis eller bröd.
Min gode vän Per gjorde för många år sedan en fantastisk rödvinssmörsås till ugnstekt torsk på purjobädd. Såsen fungerar bra till annan mat också, kan jag lova. Du gör såsen så här.
1 hel flaska fruktigt rödvin½ tärning fiskbuljong½ tärning hönsbuljong2 schalottenlökar2 stora timjankvistar
Ner med dessa ingredienser i kastrull och reducera ner till cirka 1½ deciliter.Du kan spara reduktionen till ett senare tillfälle. När du vill konvertera den till sås tillför du;
75-100 gram smör2-3 matskedar gräddesalt och pepparoch en nypa socker.
Och där har du den!
Jag har tyvärr ingen inbjudande och trevlig bild att visa upp - men jag försäkrar att min hembakta kavring blev alldeles förträffligt god. Det var inte svårt alls att göra. Att baka kavring är fråga om att röra ihop en smet och hälla i en form - man behöver inte stå och knåda någon deg.
Kavring är en siraps- och filmjölkslimpa på vetemjöl och rågsikt. När jag var liten älskade jag kavring med en generös portion bregott och ost på det - numera äter jag det mycket sällan men oftast som underlag för hårdkokt ägg och kaviar eller, som senast; gubbröra.
Det finns många snarlika recept på kavring på nätet och i kokböcker. Jag använde nu ett från Hemmets Journal. Jag har dock minskat ner ingredienserna så att man bara bakar en kavring åt gången. Resultatet blev ett bröd på knappt 900 gram.
Så här gör du:
4 dl rågsikt
2 dl vetemjöl special
1/4 tsk salt
3/4 msk bikarbonat
0,5 msk bakpulver
2 dl mörk sirap
3-4 dl filmjölk
Sätt ugnen (vanlig, inte varmluft) på 175°
Blanda alla de torra ingredienserna i en stor bunke. Rör sedan i sirap och filmjölk tills du har en lös deg. Min blev till en början för torr så jag tillsatte en dl extra filmjölk. Rör inte om i degen för länge för då kan brödet tydligen bli segt. Häll smeten i en smord och ströbröad långform som rymmer c:a 1 1/2 l. Grädda i nedre delen av ugnen i 1 timme.
Hur enkelt som helst - och det blev jättegott!
Jag beräknar energiinnehållet (baserat på mjölet, rågsiktet, sirapen och filmjölken) till 270 kcal/100 gram, så det är ingen hälsokost det här.
I den inspirerande boken "Allting gott och alldeles för mycket" delar den härligt matglade Edward Blom många fina recept och bland dem finns ett på Gubbröra som jag ville pröva. Jag strök dock dillen ur det för jag är inte särskilt förtjust i denna krydda - även om jag har krondill i min smörgåsgurka.
Gubbröra är en sådan där underbar sörja som jag i yngre år tyckte var jätteäcklig men nu kan drabbas av lystet, dreglande begär efter. Just kombinationen med hårdkokta ägg, lök och ansjovis är fantastisk.
Det finns hur många recept på Gubbröra som helst men jag utgick från Edward Bloms favoritgubbröra och strök dillen. Du behöver så:
3 hårdkokta ägg (4 om de är små) hackade i småbitar125 gram ansjovis (vilket råkar vara en burk med Grebbestads) i små bitar.1 gul mycket finhackad lök.1 skvätt av spadet från ansjovisburken.1 äggulaLite svartpepparGräslök
Ägg- och lökhack, ansjovisbitar, äggula, gräslök och eventuellt lite svartpeppar för smakens skull rörs ihop i en bytta och ställs på kylning. Röran serveras kall på bröd. Att rekommendera är kavring eller något annat mörkt och sött bröd.Gräslöken klipps ovanpå för att ge lite färg, gubbröra är annars rätt grått.
Jag beräknar energiinehållet till omkring 240 kcal/100 gram.
På Tegnérgatan 9 i centrala Stockholm ligger "Saddle & Sabre - saloon & steakhouse". Det är en amerikansk restaurang och bar med helt fantastiskt kött. Där erbjuds inga komplicerade rätter men det behövs inte heller. Kvalitén är otrolig och kocken vet hur man steker en bisonfilé (!). Vill man ha enorma portioner går det att ordna men de minsta storlekarna är stora nog. Köttet på detta ställe är verkligen helt fantastiskt - det måste inskärpas å det tydligaste! Saddle & Sabre klår Longhorn när dessa är i toppform och utklassar Jensens Böfhus fullständigt.
Några sorters öl och vin som fungerar väl med maten står på menyn men man måste också nämna att stället har en mycket väl tilltagen bar som enligt vad jag hört har Sveriges största utbud av bourbon och diverse amerikanska whiskey-sorter.
Efterrättsmenyn är liten och dessert serveras bara om köket hinner med - de prioriterar kötträtter. Pecanpajen är jättegod och deras Mudcake är nästan värd att mörda för. Den är bäst, helt enkelt.
Saddle & Sabre är ganska litet och blir snabbt fullt på kvällarna så man bör boka bord och försöka vara där ganska tidigt för att få bästa service.
Maten ger jag högsta betyg. Utbudet av lämplig måltidsddryck är dock begränsat och barspriten är förstås dyr. Servicen är bra. Så 4,5 av 5 möjliga.
En 250g bisonfile med potatiskaka, creamcorn och bönor kostar för övrigt 349 kronor. En mudcake går loss på 99 kr.
Att inte ha en flaska Worcestershire Sauce i kylskåpet är ungefär som att inte ha salt och peppar i kryddhyllan. Det är bara dumt. Så se till att det finns hemma. Lea & Perrins finns, vad jag märkt, i de flesta livsmedelsaffärer som inte bara har det mest grundläggande utbudet av sås.
Ingredienserna i såsen är maltvinäger, vitvinsvinäger, melass, socker, salt, ansjovis, tamarind, lök, vitlök och sannolikt (receptet är hemligt) nejlika, soja, citron och peppar. Eftersom såsen är tunnflytande och smakrik tillför man den droppvis. Jättegott i köttfärs om man ska steka hamburgare eller göra pannbiff. Gott på stekt ägg, på kyckling, på pytt i panna... Ja, på allt möjligt.
Pannbiff med Worcestershire Sauce
500 gram nötfärs (12% fett)1 gul lök, finhackad1 tsk chilipeppar eller chiliflarn1-2 msk Worcestershire Sauce1 ägg
Eventuellt lite extra salt
Blanda ihop ingredienserna och baka små biffar. Stek i hyfsat mycket smör och servera med ugnstekt potatis och/eller palsternacka. Smörgåsgurka är ett lämpligt tillbehör. Ett par extra droppar sås på de stekta biffarna gör inget.
Read english summary at the end of this postDet var burken som drog till sig min uppmärksamhet. Underbart att sälja något som "whiskey" i vad som ser ut som en vanlig pickles-burk. En skönt provocerande paradox i benämningen "moonshine" (smuggelsprit, alltså) på en vara som säljs tungt beskattad på ett statligt monopolföretag... Oemotståndligt. Var bara tvungen att köpa och prova.
Men... Charmen med konceptet är också problemet med det. Ole Smokey Tennessee Original Moonshine (systembolaget 458) smakar faktiskt som hembränt. Ja, jag erkänner - jag har i mitt snart fyrtioåriga liv smakat hemkörd sprit några gånger. Det har hänt. Och hembränt kan smaka apa och äckel-päckel eller riktigt hyfsat och den här tillhör den senare kategorin. Men vill jag verkligen betala en massa pengar för något som smakar som hyfsad hembränt när det finns betydligt trevligare saker intill?
Detta är majssprit. Den står under whiskey-hyllan men smaken påminner mer om dålig tequila än om whiskey. Mest starkt och rivigt tills man dragit i en liten, liten skvätt vatten - då kommer smakerna fram; majs och päron och någon ton av citrus och gräs. Det är inte helt värdelöst men det är inte bra heller. Ole Smokey Tennessee Original Moonshine är inte värd pengarna (259 kronor för en burk). Spar dem och köp något annat och bättre istället.
Vad sägs till exempel om en Bulleit? Lite dyrare - men mycket, mycket bättre!
Not 2015-03-30: Denna post är den mest populära på min blogg och därför har jag idag gjort vissa ändringar i den. Som den såg ut tidigare kunde den nämligen uppfattas som en rekommendation för Ole Smokey. Och det var inte min avsikt. Den här spriten är nämligen vare sig särskilt god eller särskilt prisvärd. Den har bara en charmig förpackning.
Update 18/7-15: English summary:
Since this is the most popular post of my blog and it seems to draw a number of english-speaking visitors, I give you this summary in english:
It was the can - the jar that looks like a container for pickles - that draw my attention to this product. It as lovely provoking paradox to sell something called "moonshine" in a country like Sweden with a state-owned monopoly on alcohol retail. Thus: Irresistable package and concept. Unfortunantly, it does not taste very good. Ole Smokey Tennessee Original Moonshine tastes more like bad tequila (window-cleaner alcohol for cars) than whiskey. It is strong and rough. When you add a little water you get the notes of corn, pear, citrus and grass. It is drinkable but not very enjoyable. Buy a nice bourbon or scotch instead.
Jag gillar gurka - både färsk och inlagd. Mitt första försök att göra inlagd gurka blev en saltgurka som var så salt att den inte gick att äta. Det var bara att slänga och börja om från början med ett nytt recept. Det andra försöket gav istället en gurka som var mycket, mycket söt. Den gick bra till mat (åt den tillsammans med stekt fisk och potatis samt till stekt nötkött) men den kändes lite för söt på hårt bröd. Så jag drog bort två deciliter socker och nu blev det perfekt. Här är receptet:
Ingredienser:
1 kg västeråsgurka
Saltlag:2 liter vatten2 dl salt utan jod
Ättikslag:1 dl ättikssprit3 dl vatten6 dl råsocker
Smaksättare:Dillkronor (efter smak, 4-7 st)1-2 msk gula senapsfrön5 lagerblad
Skölj och borsta gurkorna väl. Skiva och lägg i en stor bunke. Blanda salt och vatten tills saltet löst sig. Häll saltlagen över gurkorna och låt stå kallt i ett dygn. Häll av lagen och låt gurkorna rinna av. Varva gurkskivorna med smaksättare i burkar (eller en stor burk).
Koka upp ingredienserna tills sockret löst sig. Häll den varma lagen över gurkorna, de måste bli helt täckta. Skulle lagen inte räcka kokar man mer. Sätt lock på och låt svalna, därefter förvaring i sval eller kyl. Efter en vecka är de färdiga.
Bild från Deviantart av Skullx.
Sitter just nu med en kopp nybryggt kaffe från rosteriet Etnia. Fick en låda med tre sorter igår, beställt från Baristashoppen.
Först ut Paéz Tierradentro. Det listas som en espressoböna men jag försäkrar att det var utomordentligt gott bryggt med V60 Hario-metoden. Riktigt, riktigt gott kaffe - men det kommer inte till sin rätt förrän det svalnat lite så det är ingen vits med att förvärma koppen eller använda en hög, cylindrisk kopp. Du vill att kaffet ska vara varmt - men inte hett.
Som alltid när man ska beskriva doft och smak är det svårt. Baristashoppen beskriver Paéz Tierradentro så här:
"DOFT: Choklad, kornmalt och karamell AROM: Krämig, stor kropp, söt och smöriga eftertoner".
Jo. En liten hint av något chokladigt, brödigt och sockrigt kände jag kanske i doften. Smaken var mild och mjuk men samtidigt fyllig. Kände inget beskt eller surt även om det givetvis, eftersom det är kaffe, finns bitterhet samtidigt som där är en lätt sötma. Jag skulle inte själv välja ordet "smörig" men kaffet lämnar en behaglig len eftersmak. Mmm... Vill ha mer!
Värt 119 kronor för 250 gram? Alltså, det är ju dyrt jämfört med vad jag har brukat betala för kaffe tidigare och det kostar ju mer än de trevliga sorterna från Espressohouse men... Just nu känns det faktiskt som det var värt det.
Det spanska Mahou Negra har nr 1723 i systembolagets sortiment och är ett mycket trevligt och prisvärt öl. Man förväntar sig inte att det ska vara så gott och smakrikt för ynka 14,90 per 33CL-flaska.
Livetsgoda.se beskriver den så här: "Färgen går mot mörk, mörk rubinröd färg, snarare än svart. Doften bjuder på mycket kola, rostad malt och små försiktiga chokladtoner. Smaken förvånar positivt och är inte alls det som förväntats. Naturligtvis är ölen knäckig med smak av kola och lite choklad. Den bjuder på en mycket blygsam och försiktig beska som lägger sig långt in i gommen. ...En riktigt annorlunda god öl som förmodligen skulle passa alldeles utmärkt till pepparkakor och grönmögelost, eller för den delen till grillade kycklingklubbor som marinerats i honung och whisky med en stänk soja i."
Själv dricker jag den till allt möjligt. Ikväll blev det till biffmacka av rostas på ugnsgrillat surdegsbröd tillsammans med advokadoröra kryddad med tabasco och sweet chili. Det passade alldeles förträffligt utmärkt. Namnam!
Detta är faktiskt ett av de godare viner jag druckit! Briccotondo Barbera, nr 2773 på bolaget. Bärigt och fruktigt med en lätt örtighet och faktiskt också svaga nyanser av vanilj och choklad någonstans. Har fått mycket goda betyg av recensenter på ex Vinkatten.
Tre bra saker; För det första: det passade fantastiskt till ankan med apelsinsås.
För det andra: det är mycket, mycket prisvärt. Bara 79 kr för 750 ml. Har druckit viner som kostat fyra gånger så mycket och smakat sämre.
För det tredje: Skruvkork! Laudate, omnes gentes!Uppdatering 2015-10-07: Sedan den här posten skrevs för mer än ett år sedan har min entusiasm för Briccotondo avtagit. Jag vidhåller att det är ett utmärkt vin till anka och det är inte dyrt. I nuläget skulle jag beskriva det som ett medelbra vin. Inte bättre.
Bilden lånad från Wallpapers-xs.Idag gjorde jag ett matlagningsexperiment som föll mycket väl ut: Anka med en Pimm's & apelsinsås serverad på bädd av smörstekt savoykål. Jättegott.
Ingredienser:
Ett ankbröst (jag köpte fryst och tinade). Ett på cirka 300g räcker ledigt till två personer.Ett huvud SavoykålSmör för stekning
2 dl Pimm's No.1 (8416) 2 ekologiska apelsiner (rivet skal och utpressad saft)4 st schalottenlökar1 näve färsk timjan1/2 liter vatten1 tärning mörk oxbuljong1 lagerblad1 dl grädde1 msk kalvfond
Tillagning:
Såsen först. Du slår 2 dl Pimm's No.1 i en kastrull.Riv de två apelsinerna på rivjärn och lägg skalen i kastrullen.Dela lökarna i små bitar och lägg i kastrullen.Lägg timjan i kastrullen.Blanda vatten och buljongtärning och häll i kastrullen. Lägg lagerbladet i kastrullen.
Koka upp och reducera sedan på medelhög temperatur tills du har någon deciliter vätska kvar. Filtrera då genom nätsil tills bara vätska återstår.Reducera vätskan vidare tills den börjar bli lite halvtrög. Ta den då av plattan, slå över i en kopp eller annat lämpligt kärl och spar till senare.När det senare är dags att göra färdigt såsen slår du i en deciliter grädde och en matsked kalvfond, rör runt och värmer upp. Servera. Min sås blev relativt lättflytande meden lite örtig smak och en tydlig efterton av apelsin.
Så ankan. Tag ett tinat ankbröst, skär ett rutmönster i fettkappan och stek det i smör (cirka 30 gram räcker) ett par minuter på båda sidor. Börja med fettsidan.Värm upp ugnen (varmluftsugn 125 grader) och ta fram ett lämpligt ugnssäkert kärl och lägg ankan i det. Pressa saften ur de två apelsinerna och slå över ankan. Använd termometer - ankan ska nå en inre temperatur på 72 grader.
När det är cirka 10-15 grader kvar tar man savoykålen, som ska vara skuren i relativt smala strimlor eller mindre bitar, och steker den i en het panna med smör. Jag använde 40 gram smör men du som inte oroar dig för vikten tar med fördel mer. Stek på och vänd runt i stekpannan tills all kålen fått lite färg. Salta och peppra efter smak.
Servering:
Lägg den stekta savoykålen på tallriken.Skär ankan i skivor och lägg ovanpå eller bredvid savoykålen.Häll sås över ankan och kålen.Sätt dig ner och ät.
Till ankan drack vi en Briccotondo Barbera (2773). Utsökt.
Jag köpte faktiskt den här med tanke på att göra en reduktion och/eller sås som tillbehör till anka - men var givetvis tvungen att provsmaka först. Och det är ju en aperitif, så den fick inleda gårdagens "engelska afton" med stekt kolja och potatis, vinägerägg och picklad gurka.
Pimm's No 1 (8416) är en engelsk, ginbaserad aperitif. Systembolaget beskriver smaken som "Kryddig, aningen bränd smak med sötma, inslag av pomerans, örter, malört, nötter och lakrits". Vilket är helt på pricken. Det är så den smakar.
Inte dum alls, faktiskt. Kostar 195 kronor för 700 ml och det är absolut lagom med 4 cl på is om man dricker den som aperitif. Det blir knappt hundra kcal.
En engelsk klassiker. Helt vanligt rostbröd och så en klatt (här 20g) Lemon Curd. Min hemkörda curd, förstås. Inte nyttigt någonstans - men ack så gott. Mackan på bilden är beräknad till 135 kalorier.
Inlagda ägg är väl inte speciellt vanlig mat i Sverige men i den anglo-saxiska världen är det, vad jag kunnat läsa mig till, ett populärt tillbehör till Fish'n'Chips (i Storbritannien) eller till sprit (i barer, i Amerika). Själv har jag ätit inlagda ägg till stekt fisk och tyckte det fungerade mycket väl, trots att det då var ett enklare recept som använde vanlig vitvinsvinäger och inga kryddor utöver lagerblad. De här äggen är mildare i smaken eftersom de är inlagda i maltvinäger - och ungdomarna i kyrkans rollspelsgrupp som jag provade dem på tyckte de smakade jul. Det beror helt klart på kryddningen. Jag är jättenöjd med dessa ägg.
Maltvinäger finns inte i vanliga livsmedelsbutiker. Jag köpte från The English Shop.
Ingredienser:
8 ägg
500 ml maltvinäger
2 lagerblad
2 kryddnejlikor
2 matskedar senapsfrön
1 matsked pepparkorn
1 tesked kardemumma
3 matskedar med farinsocker
Tillagning:
Hårdkoka äggen.
Låt äggen svalna och skala dem.
Häll vinäger i kastrull.
I med socker.
I med kryddor.
Rör och koka upp.
Låt sjuda i tio minuter.
Låt svalna.
Lägg äggen i en steriliserad burk (kör burken i ugn på 110 grader i minst 10 minuter).
Häll i vinäger och låt en del av kryddorna gå i också.
Försegla och låt mogna i två veckor - i kylskåp.
En enkel klassiker - men så god! Ägg och kaviar går verkligen otroligt bra ihop! Vanligt brungräddat knäckebröd, skivat hårdkokt ägg och Kalles! NAMNAMNAM!
Kalorimässigt går denna macka på cirka 180 kalorier. Nej, det är inget smör på den. Tolv gram kaviar. Mer behövs inte.
Efter att ha testat Assam BOP blev det dags för Assam FOP. Det står för "Flowery Orange Pekoe" - vilket inte säger mig ett dugg, men teet är alltså inte krossat för att hamna i tepåsar. Det är inte lika smakrikt som den billigare BOPen - men gott. Jag har druckit det morgon, middag och kväll och funnit att jag tycker den lite mildare smaken passar bäst på kvällen, för på morgonen vill jag ha mer krut i mitt te. På nätet beskrivs smaken som "robust, hearty & malty". Och nja - det smakar som en lite elegantare, mjukare och lenare släkting till English Breakfast Tea. Assam är ju för övrigt en ingrediens i sådant.
Värt 35 kronor hektot? Ja... Kanske.
Ett problem med att brygga te i en traditionell tekanna, om man vill låta bladen flyta fritt och inte ligga instängda i en liten nätboll eller liknande, är att kannan blir fylld av teblad som kan vara rätt bökiga att skölja ur efteråt. Hustrun köpte idag hem en kanna som löser problemet. Den heter Bodum Chambord och finns i lite olika varianter, storlekar och färgsättningar, till varierande pris.
Chambord-kannan rymmer en stor, uttagbar sil. Den är så stor att tebladen har gott om plats att virvla runt om man rör om i kannan och sedan, när teet dragit länge nog, kan man lyfta ur silen. Mycket praktiskt.
Glass är gott. Glass innehåller tyvärr mycket socker och därmed många kalorier. Glass utan tillsatt socker och med kalorifria sötningsmedel innehåller följaktligen färre kalorier. Bra för bantaren som vill ha efterrätt! Dessvärre är långt ifrån alla sockerfria glass-varianter speciellt goda. Men den här var kanon. Madagaskisk Vanilj LCHF från Djurgårds Glace. Tunga 53 kronor halvlitern på ICA Maxi men bara 159 kcal per hekto och en härlig smak av vanilj. En av de godare vaniljglass-sorter jag smakat, faktiskt. Fungerade fantastiskt väl tillsammans med "tokigt goda inkokta päron". Rekommenderas varmt!
Efter en diskussion om tebryggning på Facebook blev jag inspirerad att pröva nya spår istället för att strikt köra vidare på Earl Grey, Earl Grey Russian, English Breakfast och Typhoo som är mina följeslagare sedan många år. Som jag ändå befann mig i Haninge Centrum vid lunchdags passade jag på att besöka Himalaya Express (café och kaffe/te-handel) och köpa ett hekto Assam BOP. BOP står för "broken orange pekoe" och är vad man kallar teet för när det har krossats för tillverkning av tepåsar, även om nu detta var lösviktste. Det var alltså inte någon fin och exklusiv sortering. Tyvärr missade jag att spara kvittot så jag kommer inte ihåg vad jag betalade för det och det har inte dykt upp på bankens listor ännu. Det var i alla fall dyrare per hekto än något te jag inhandlat tidigare.
Hur smakade det då? Jag bryggde det med "Orwell-metoden" och drack det med mjölk men utan någon sötning och det var jättegott. Tyckte verkligen om det och svepte i mig tre koppar i snabb följd. Assamspåret måste därför utforskas. Be mig inte beskriva smaken. Det finns toner i det man känner igen från Breakfast Tea, eftersom sådana är blandningar där Assam är en komponent. Någon slags brödig smakton som känns igen från öl och en lite söt eftersmak. Mycket trevligt.
Bild från se.forwallpaper.comJag har druckit te sedan jag var liten men de senaste tio-femton åren har det blivit mindre i förhållande till en ökande kvantitet kaffe. Någon te-kännare har jag aldrig varit. Jag växte upp med starkt te. Pappa brukade slänga ner en näve Earl Grey i en kastrull och koka upp. Resultatet blev svart, starkt, beskt och brutalt – en rejäl skvätt mjölk och en rågad matsked honung var absolut nödvändigt för att det skulle gå och dricka. Jag trodde det var så man gjorde, vande mig vid det, kopierade fars metod och drack te på detta vis tills jag träffade min fru som med all rätt avvisade sådant tekokande som barbari. För det är det och det vet jag nu. Man förstör teets smaker.
Jag kan se att det minskande tedrickandet under de gångna åren också hänger samman med ökad bekvämlighet och ett skifte från lösbladste till tepåsar. Det är väldigt enkelt, praktiskt och bekvämt med tepåsar. Men det blir inte lika bra som lösbladste. Jag säger inte att det inte finns gott te i påsar – inte alls. Men finns ett te i både lösblads- och påsvariant så är den förstnämnda typen att föredra.
Inspirerad av George Orwells artikel ”A Nice Cup of Tea” (The Evening Standard, 12 januari 1946) tog jag mig i morse för att koka en kanna te på riktigt. Den första på många år. Orwell skulle nog inte ha gillat mitt val av te – ett Earl Grey från ICAs lösviktssortiment – men... Hur som helst. Det blev jättebra.
Vad är då Orwells metod? Han har 11 punkter.
För det första: Använd te från Indien eller Sri Lanka.
För det andra: Koka te i tekanna. Inte i kastrull eller större kärl. Tekannan skall vara av porslin eller lergods.
För det tredje: Tekannan ska förvärmas. Orwell föredrar att man ”torrvärmer” på spisen framför att värma med hett vatten men jag har inte gasspis och tror inte tekannan mår bra av att stå på värmeplattan. Alltså förvärmer jag med hett vatten.
För det fjärde: Te ska inte vara svagt. En kanna med ungefär en liter vatten kräver därför sex rågade teskedar. En kopp starkt te är bättre än tjugo koppar svagt.
För det femte: Tebladen ska ner i kannan. De ska flyta löst i vattnet.
För det sjätte: Vattnet ska koka när de hälls ner i kannan.
För det sjunde: Rör om i kannan (eller skaka den, men det tycker jag verkar riskfyllt) och låt sedan bladen sjunka till ro.
För det åttonde: Drick teet ur en frukostmugg – en hög, cylindrisk kopp. Använd inte en platt, grund kopp. Frukostmuggen rymmer mer och teet håller värmen bättre i en sådan.
För det nionde: Orwell menar att man ska hälla av grädden från mjölken innan man använder den i teet, för mjölk som är för gräddig ger teet en sliskig smak. I moderna termer innebär det väl att använda mellanmjölk i teet.
För det tionde: Häll i mjölken efteråt. Teet ska i kopp först.
Slutligen: Orwell säger att man inte ska söta teet med socker. Han menar att man dödar teets speciella smak och lika gärna skulle kunna dricka sockervatten.
Det där med sötningen… Hm. Jag har aldrig gillat socker i te, framförallt inte vanligt strösocker. Råsocker är bättre men jag är uppvuxen med och föredrar helt klart honung. En tesked räcker gott. Många artificiella sötningsmedel ger en vidrig bismak till te. ”Det är meningen att det ska vara beskt” skriver Orwell men… Nja. Jag ska försöka följa hans rekommendation och prova att dricka te utan sötning en tid, men jag tror det blir svårt.
Uppdatering 2015-03-09: Oj, vad jag glömt att uppdatera! Nej, det var inte svårt alls att sluta med honung i teet. Inte ett dugg. Det tog två dagar så saknade jag det inte alls. Där ser man. Jag har nu inte druckit honung i teet sedan i september -14.
Eftersom jag tänker göra Texas Chili i helgen behövde jag köpa hem porter och idag fick det bli Fuller's London Porter (1634). En brittisk klassiker, tydligen - skall dock erkänna att jag inte druckit den tidigare, vad jag kan minnas. Köpte hem tillräckligt av den för att det också skulle bli en burk att dela på till middagen för mig och hustrun.
Bolaget rekommenderar den till lamm och nöt men den passade alldeles förträffligt utmärkt till stekt kolja (med en skvätt maltvinäger på), klyftpotatis och picklad gurka. I say! It did not taste half bad! A taste of England!
Ölrecensenten Ofiltrerat beskriver drycken så här:
"Den ganska milda doften är syrlig-söt med toner av mörk choklad, besk humle, rostad malt och aningar av röda bär och gröt. Färgen är brunsvart med en brun kant.... Vätskan är klar. Det tre fingrar höga skummet är ljusbrunt, mycket kompakt och hårt. Det lämnar en hel del skumrester på glaset. Smaken är rostad och något torr. Jag hittar toner av inte alltför bitter choklad, milt kaffe och en svag ton av rostade nötter. Det finns en behaglig malt-syrlighet som växer allteftersom i eftersmaken som också adderar en elegant sötma. I bakgrunden finns kokos, choklad, grädde och en aning vanilj."
Pris på systembolaget: 500 ml för 20,50 kronor + 1 krona pant för burken. En burk är 220 kalorier.
Även om det finns ganska mycket glass som inte är överdrivet kaloririk så är Frozen Yogurt, eller Yoghurtglass om man så vill, i allmänhet magrare. Gott är det också! Lite syrligare och mer läskande än vanlig glass, mer som sorbet. Rekommenderas varmt.
Denna sommar har jag ätit tre märken Yoghurtglass på fem ställen:
Yoghs på Grev Turegatan 21 i Stockholm. Deras Yoghurtglass är laktosfri.
Willes Frozen Yoghurt i Haninge centrum.
Honeycomb vid Hötorgets Tunnelbana, Heron City vid Kungens Kurva och vid Port 73 i Haninge.
Yoghs glass har ett kaloriinnehåll på 90-100 kalorier per hundra gram. Honeycombs varierar mellan drygt 100 och knappt 130 men de anger kcal/hekto vid sina maskiner. Willes Frozen Yoghurt uppskattar jag till något över 100 kcal/hekto.
Jag kategoriserar detta som efterrätt i bloggens etikettssystem, fast det är väl snarare ett mellanmål. Man kan äta det när som helst.
Det här är ett oerhört vanligt recept på chiligryta från Texas. Det skiljer sig inte från tiotusen andra versioner på nätet annat än att mängden pepparfrukt är starkt reducerad. Jag föredrar nämligen om man kan känna smak och inte bara fruktansvärd hetta. Det är också trevligt att slippa - ursäkta franskan - skita svart dagen efter. Jag har också bytt ut ljus öl mot porter i receptet, för det blir mycket godare, tycker jag.
Chilin, som mest ser ut som brun gegga och därför inte är något rolig att visa på bild, gör sig oerhört väl med onyttigheter som gräddstuvad majs, guacamole och majschips. Ska jag rekommendera någon dryck till den blir det vare sig öl eller vin utan faktiskt en halvtorr sherry!
Ingredienser1 kg nötkött skuret i små bitar. Helst entrecote.3 vitlöksklyftor1 flaska porter3 torkade ancho-pepparfrukter1 jalapeño pepparfrukt½ chipotle pepparfrukt alt 1 msk chipotle-pastaRapsolja att steka i4 msk chilipulver5 dl mörk oxbuljong1 msk spiskummin1 msk koriander1 msk oreganoSalt
Tillagning
- Rensa de torkade pepparfrukterna och koka dem under lock i en kvart.
- Häll av vattnet i en skål och ställ åt sidan, låt de kokade pepparfrukterna svalna. Bara en av dem ska användas senare.
- Rensa resterande peppar, hacka den och lägg åt sidan.
- Hacka vitlöken grovt och fräs den brun i en stekpanna, lägg sedan över i en gjutjärnsgryta/emaljerad kastrull.
- Stek köttet lite i taget så att det blir ordentligt stekt. Varje köttbit ska vara stekt på alla sidor.
- Lägg över köttet i grytan.
- Strö chilipulver över köttet.
- Mosa en av de kokta anchofrukterna, blanda med övrig peppar och rör ner i grytan.
- Häll på vattnet som du kokade pepparn i tillsammans med buljong och porter så att köttet täcks med råge.
- Koka upp och låt småkoka.
- Rör i kryddorna. Låt koka i minst 2 timmar eller tills köttet faller sönder. Det är att rekommendera att koka chilin i åtta timmar och att höja temperaturen mot slutet för att koka bort nog med vätska för att ge grytan lite mer stadga. Koka den inte torr bara!
- Smaka av med salt och kryddor.
Åh, lycka! Jag upptäckte just att en av mina absoluta favoritdrycker - den italienska örtlikören Amaro Montenegro - äntligen finns att få tag på i Sverige! Hurra! Gud är god!
En importfirma vid namn Renbjer & Magnusson tar in den men som privatperson får man förstås beställa via systembolaget, där Amaro Montenegro har nr 86214.
Ur importörens beskrivning: "Amaro Montenegro framställs genom en infusion av örter och kryddor från hela världen i en neutral spritbas och dess tydliga inslag av kryddor, örter, apelsinskal, koriander, körsbär, pekoe-te och gurka gör den till en unik italiensk Amaro. Montenegro balanserar på ett utmärkt sätt sötma, mild bitterhet, örtighet med citrus, apelsin och mandarinskal".Amaro befinner sig knappast i samma universum som alkoläsk, lakrits-shots eller Rom & Cola. Det här är inget man super. Det här är ingen drink man häller sig för spritens skull. Detta är en skärva av Italiens själ på flaska och man avnjuter den andaktsfullt under närmast meditativa former som en digestif efter en god måltid.
Styrkan är 23%. Energivärdet är 74 kcal per 30 g. Priset för 700 ml är 349 kronor på systemet.
Vi gick för att köpa en Tokaj men fann det här. Lika gott, fast billigare. Nederburg Noble Late Harvest från Sydafrika, nr 2741 på bolaget. 79 kr.
Det är ett sött dessertvin och sajten Bibendum beskriver det så här: "Kryddig, fruktig doft av torkade aprikoser, nektar, honung och apelsinmarmelad. Mycket söt smak av tropiska och torkade frukter, honung och nötter. Balanserad syra och lång söt eftersmak."
Och så är det. Riktigt, riktigt gott.
Uppskattningsvis 140 kcal per deciliter.
Vi drack det till "Frukost i Meereen" men det vanliga användningsområdet är nog till ostbrickan eller efterrätten.
Ett par kockar vid namn Chelsea Monroe-Vassel och Sariann Lehrer som specialiserat sig på medeltida matlagning har givit ut en kokbok vid namn "A Feast of Ice & Fire" i vilken de konstruerat recept utifrån olika måltider i George RR Martins "A Song of Ice & Fire" (som tv-serien "Game of Thrones" är baserad på). Det enda recept jag och hustrun testat ur denna intressanta bok är faktiskt "En frukost i Meereen".
"Dany broke her fast under the persimmon tree that grew in the terrace garden... Missandei served her duck eggs and dog sausage, and half a cup of sweetenden wine mixed with the juice of a lime. The honey drew flies, but a scented candle drew them off" - A Storm of Sword.
Nu hade vi varken ankägg eller hundkorv så det fick bli vanliga hönsägg och lammkorv. Kokboken bygger också ut frukosten så att äggen inte bara är ägg, så där bara tvärt, utan teägg. Den lägger också till söt frukt, vi tog konserverade päron. Frugan ville inte ha något honungsvin så vi bytte det mot en sydafrikansk Tokaj (Nederburg, 2741).
Det som kräver lite förberedelser i frukosten från Meereen är alltså äggen och egentligen är detta ett kinesiskt recept. Jag tyckte det var såpass intressant att jag ska prova andra recept för det men detta är alltså det från "A Feast of Ice & Fire".
Ingredienser (amerikanska mängdmått)
4 hårdkokta ägg3 tepåsar med mörkt te (vi använde Yellow Label)1 teaspoon malen kanel½ teaspoon mortlad nejlika1 stjärnanis½ cup soja
Man hårdkokar först äggen. Man tar upp dem ur vattnet och knackar med en sked runt skalet så det bildas ett spindelvävsliknande mönster. Sedan lägger man tillbaka äggen i vattnet och ser till att de är täckta (mer vatten kan behöva tillsättas). Man tillsätter tepåsarna, kryddorna och sojasåsen och låter detta stå och puttra i 30 minuter. Sedan låter man det fortsätta puttra i ytterligare några timmar eller så får de stå i kryddvattnet i över natten. Efter detta kan man servera dem varma eller kyla ner dem och servera dem kalla. De ska hålla ungefär en vecka.
När man är redo för frukost skalar man äggen försiktigt så att man bara drar bort skalet och den yttre ägghinnan - då framträder ett "marmorerat mönster" på äggvitan. Som på bilden. I teorin. Jag har manipulerat bilden för att förstärka mönstret. Det blev inte så tydligt som jag önskade och jag får se om det lyckas bättre nästa gång.
Smaken på äggen blev dock mycket intressant. Mysko, skum, märklig, exotisk och inte oangenäm. Kryddiga ägg. Och kombinationen med smakrik lammkorv, sval och lite söt frukt och det jättegoda, söta Nederburg-vinet var mycket bra.
Kalorimässigt, självfallet, en dyr frukost. Jag har ingen exakt uträkning på det men det blev någonstans 650-700 kcal och det är lite mycket. Äggen i sig är dock inte farligare än ägg i allmänhet. Rått ägg är 146 kalorier per 100 gram och därför brukar ett normalstort ägg snitta 75 kcal.
Jag upptäckte idag till min glädje att Bishops Finger, en ale från England med systembolagets nr 1677, numera finns i 33CL-flaska! Perfekt! Bishops Finger är vackert bärnstensfärgad och har en sammansatt smak med karamelltoner, lite nötighet och en lätt kavring-smak. Jättegott. Den passar till många sorters mat även om jag nog druckit den oftare till kött och potatis än något annat.
Trevligt i sammanhanget är att denna mindre flaska bara kostar 108 kalorier (jämfört med en burk coca cola som är 140 kcal).
