Jag har druckit te sedan jag var liten men de senaste tio-femton åren har det blivit mindre i förhållande till en ökande kvantitet kaffe. Någon te-kännare har jag aldrig varit. Jag växte upp med starkt te. Pappa brukade slänga ner en näve Earl Grey i en kastrull och koka upp. Resultatet blev svart, starkt, beskt och brutalt – en rejäl skvätt mjölk och en rågad matsked honung var absolut nödvändigt för att det skulle gå och dricka. Jag trodde det var så man gjorde, vande mig vid det, kopierade fars metod och drack te på detta vis tills jag träffade min fru som med all rätt avvisade sådant tekokande som barbari. För det är det och det vet jag nu. Man förstör teets smaker.
Jag kan se att det minskande tedrickandet under de gångna åren också hänger samman med ökad bekvämlighet och ett skifte från lösbladste till tepåsar. Det är väldigt enkelt, praktiskt och bekvämt med tepåsar. Men det blir inte lika bra som lösbladste. Jag säger inte att det inte finns gott te i påsar – inte alls. Men finns ett te i både lösblads- och påsvariant så är den förstnämnda typen att föredra.
Inspirerad av George Orwells artikel ”A Nice Cup of Tea” (The Evening Standard, 12 januari 1946) tog jag mig i morse för att koka en kanna te på riktigt. Den första på många år. Orwell skulle nog inte ha gillat mitt val av te – ett Earl Grey från ICAs lösviktssortiment – men... Hur som helst. Det blev jättebra.
Vad är då Orwells metod? Han har 11 punkter.
För det första: Använd te från Indien eller Sri Lanka.
För det andra: Koka te i tekanna. Inte i kastrull eller större kärl. Tekannan skall vara av porslin eller lergods.
För det tredje: Tekannan ska förvärmas. Orwell föredrar att man ”torrvärmer” på spisen framför att värma med hett vatten men jag har inte gasspis och tror inte tekannan mår bra av att stå på värmeplattan. Alltså förvärmer jag med hett vatten.
För det fjärde: Te ska inte vara svagt. En kanna med ungefär en liter vatten kräver därför sex rågade teskedar. En kopp starkt te är bättre än tjugo koppar svagt.
För det femte: Tebladen ska ner i kannan. De ska flyta löst i vattnet.
För det sjätte: Vattnet ska koka när de hälls ner i kannan.
För det sjunde: Rör om i kannan (eller skaka den, men det tycker jag verkar riskfyllt) och låt sedan bladen sjunka till ro.
För det åttonde: Drick teet ur en frukostmugg – en hög, cylindrisk kopp. Använd inte en platt, grund kopp. Frukostmuggen rymmer mer och teet håller värmen bättre i en sådan.
För det nionde: Orwell menar att man ska hälla av grädden från mjölken innan man använder den i teet, för mjölk som är för gräddig ger teet en sliskig smak. I moderna termer innebär det väl att använda mellanmjölk i teet.
För det tionde: Häll i mjölken efteråt. Teet ska i kopp först.
Slutligen: Orwell säger att man inte ska söta teet med socker. Han menar att man dödar teets speciella smak och lika gärna skulle kunna dricka sockervatten.
Det där med sötningen… Hm. Jag har aldrig gillat socker i te, framförallt inte vanligt strösocker. Råsocker är bättre men jag är uppvuxen med och föredrar helt klart honung. En tesked räcker gott. Många artificiella sötningsmedel ger en vidrig bismak till te. ”Det är meningen att det ska vara beskt” skriver Orwell men… Nja. Jag ska försöka följa hans rekommendation och prova att dricka te utan sötning en tid, men jag tror det blir svårt.
Uppdatering 2015-03-09: Oj, vad jag glömt att uppdatera! Nej, det var inte svårt alls att sluta med honung i teet. Inte ett dugg. Det tog två dagar så saknade jag det inte alls. Där ser man. Jag har nu inte druckit honung i teet sedan i september -14.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar