Terror of the deep - modifierad

Ibland är det verkligen så att "less is more" och detta gäller också drinken The Terror of The Deep som jag beskrivit här. 

Djupets Fasa är i sin ursprungliga form väldigt söt. I går gjorde jag ett experiment med att förenkla den och dra i mindre socker. Jag minskade därför mängden blå Curacao med hälften, skippade helt sweet-and-sour-sockerlagen och som jag hade inte lust att köpa ren ananasjuice när jag redan hade blandad apelsin-och-ananasjuice hemma så använde jag den. Resultatet blev alldeles utmärkt. Drinken blev godare och mindre sliskig. 

Ingredienserna är nu därför, per glas:

4 cl Kraken Rum
2 cl Blå Curacao
1 slurk ananas & apelsinjuice.
1 skvätt 7up
1 liten skvätt grenadin

Och drinken tillreds så här: du tar ett klassiskt Highballglas och fyller det med is. Du slår först på Kraken, sedan Curacao. Därefter häller du lite juice och lite 7up (eller sprite, och det går utmärkt med sockerfri) i en shaker med is och skakar. Varning: om du inte håller tätt ordentligt kan det bli kladdigt, för du skakar ur kolsyran ur läsken! Därefter häller du skaket ner i glaset. Ta därefter en pipett och spruta några skvättar grenadin ner i drycken, någon av dem djupt. Resultatet ska bli en drink som är mörkt blå-lila i botten och blir allt grönare mot ytan.

Jerez och Chili

På sistone har jag läst en del bloggposter och artiklar på ämnet Jerez - det spanska starkvinet som vi vanligen kallar Sherry. Många menar att denna dryck är svårt underskattad och att den uppsötade engelska "tantsherryn" (typ Bristol Cream) skapat den felaktiga föreställningen att sherry bara kan drickas som aperitif eller dessert. 

Själv har jag druckit mycket lite sherry och det mesta har nog varit just den läskiga Bristol Cream (som inte blir bättre av att folk låter öppnade flaskor stå i skåp alldeles för länge). Jag har vid ett par tillfällen, låt vara för mycket länge sedan, provat torr sherry men inte fastnat för det. Nu blev jag emellertid inspirerad att testa halvtorr sherry som kompanjon till en huvudrätt; för många som skriver om sherry betonar dess mångsidighet. En bra Jerez ska tydligen fungera till mycket och gärna till mat med mycket smak.

Så varför fjutta? Nej, bort det! Ska man göra det ska man göra det ordentligt! I går hade vi gäster och bjöd på Texaschili (dagen till ära lite kryddigare än vi annars brukar göra den men också långkokt i åtta timmar) och då korkade upp delade på en flaska Real Tesoro (8231). Den sägs vara en utmärkt sherry för nybörjare. När vi först smakade den blev vi lite skeptiska, för den kändes lite tunn och hade samtidigt en väldigt söt eftersmak. Men sen, när några tuggor av den kryddiga maten hamnat i magen och smaklökarna var aktiverade... Ja, jämrars! Då vaknade anden i flaskan till liv och fyllde gommen med sin egen härlighet samtidigt som den ackompanjerade chiligrytan på ett förträffligt sätt!

"Medeldjup, kopparfärgad och något matt. Stor doft av torkad frukt, knäck, russin, läder, pomerans och hasselnötter. Lätt till medelfyllig, halvtorr, frisk och eldig smak av nötter, torkad frukt, aprikos, läder och svamp. Bra längd med viss intensitet med brända inslag och ton av salmiak." - Anders Öhman [här]

Jag är otroligt nöjd med hur experimentet slog ut och ska definitivt testa sherry (och olika sorter) till annan mat framöver. Real Tesoro var verkligen mycket gott. Och en flaska kostar inte mer än ett vanligt vin. 85 kronor för 700 ml. Det är det absolut värt. Det känns faktiskt billigt med tanke på vad man fick för det. 

Nachtmann Bossa Nova Martiniglas

Många drinkar, exempelvis Purple Cosmopolitan, dricks med fördel i ett Cocktailglas (eller Martiniglas, om man så vill). Det finns en klassisk standard för hur ett sådant glas ska se ut men tycker man att det är lite tråkigt att ha standardglas kan man tex köpa sådana här som tillhör serien Nachtmann Bossa Nova. 

Vi köpte fyra stycken direkt från Tyskland via Amazon.de och med frakt fick vi då betala €51,90 (480 kronor/120 kronor per glas). Detta att jämföra med en svensk försäljare som tar 379 kronor för ett tvåpack (190 kronor per styck). Man sparar alltså inga jättesummor på att köpa från utlandet om man bara ska köpa ett par glas. 

Första gången jag såg ett sådant här glas var faktiskt i kyrkan. I Tacksägelsekyrkan i Trångsund finns nämligen en mässervis i glas och den har ett Nachtmann som nattvardskalk!

Absintskedar

Dags att lägga till en ny etikett på bloggen, nämligen "bestick och glas". Och jag öppnar den med att visa upp mina fyra absintskedar som jag köpt för att kunna begå absintritual på det rätta sättet. Absint ska ju inte drickas ren, som en del purpurpuckon gör - den är alldeles för stark för det och är det en riktig absint och inte bara hysterisk starksprit med smaksättning av lakrits och tillsatt karamellfärg så skall den spädas med vatten för att smakerna ska komma fram. Även om åtskilliga förståsigpåare säger att en bra absint bör förtäras utan tillsatt socker så är det ändå traditionellt och vanligt att använda 1-2 sockerbitar i en standarddos absint. Själv tar jag två i Grön Opal. Och det är här absintskeden kommer in. Man lägger skeden över glaset med absint. Sedan lägger man snabbsockerbitar på skeden och blöter dem med iskallt vatten. Efter en stund faller de samman och då sköljer man ner dem med mer iskallt vatten (dock inte mer än att man uppnår den avsedda spädningen, 1 del absint och 3-5 delar vatten beroende på smak). Sedan tar man skeden och rör runt i glaset så att det sista sockret löses upp ordentligt.

De två skedarna till vänster och den längst till höger köpte jag via postorder från Liquers de France och en vän i England var behjälplig med att ta emot dem och posta till Sverige för att jag skulle slippa betala säljarens konstiga extrapåslag - jag sparade typ 300 kronor i fraktkostnad. Andra skeden från höger inhandlade dock hustrun på Vin & Antique på Nybrogatan (Stockholm).

OBH Nordica Precision Grinder 2409

Jag maler numera allt kaffe från bönor, jag har inte köpt färdigmalet kaffe sedan i juni, tror jag. Det handlar om smak. Det blir lite godare på detta viset. Jag har dock inte nördat ner mig fullständigt i kaffekvarnar (ännu) och jag handmaler inte med gammaldags kvarn som en del tycker man ska göra för den ultimata "känslan av feeling". Den gamla kaffekvarnen (från Bosch?) som jag och hustrun fick i bröllopspresent pajade för ett tag sedan och en kort period därefter använde vi en enkel OBH Nordica Coffe Mill - men den tröttnade vi snabbt på och uppgraderade till en dyrare OBH Nordica Precision Grinder 2409 (bilden). Den är okej. Det är enkelt att ställa in grovleken men det är bättre att ladda behållaren med rätt mängd bönor än att använda den inbyggda portioneraren som inte är speciellt precis. Ska man klaga på någonting är det väl att det blir en hel del kaffedamm som hamnar runt omkring varje gång man lossar behållaren med malet kaffe. Men som kvarn betraktad... Alltså; den gör det den ska och det är att mala grovt till Chemex och halvgrovt till Hario. Och det gör den. Den dag den går sönder kanske jag får för mig att lägga pengar på någon lyxigare kvarn men till dess duger den bra.

Iskaffe - försök 3

Det är verkligen inte rätt årstid att dricka iskaffe (huttrar) - men gott är det. Jag har nu testat POI-metoden (pour over ice) tre gånger och resultatet blev ett misslyckande med Monte Allegrobönor, framgång med Kigwandibönor och nu ännu en framgång med etiopiska Sidamobönor. De behöver inget tillsatt socker! 

POI är enkelt förklarat en vanlig bryggning med Hario V60 där man bytt ut halva mängden vatten mot is som man lägger i bryggkannan. Då kyls kaffet ner med en gång och blir dessutom inte utspätt av att man tillför extra vatten. Den omedelbara nedkylningen bevarar helt klart kaffets smak. Jag bryggde en kanna Sidamo igår kväll och satte i kylskåpet, kaffet smakar utmärkt nu på morgonen. Det värmer inte gott - men smaklökarna får sitt och koffein är ju alltid koffein.

Sidamobönorna (köpta från Espressohouse) är alltså etiopiska. De odlas på hög höjd och soltorkas. Rostningen är ljus. Espressohouse hävdar att Sidamo "påminner om söta, mogna jordgubbar och vaniljkräm, med en sammetslen eftersmak" och jodå, det finns en liten, liten ton av jordgubbar i den ändå distinkta kaffesmaken. I vanlig ordning känner jag inte vaniljen men det finns en liten naturlig sötma i Sidamo. Ofta rekommenderas att man tillför lite socker till iskaffet för att kylan kan förstärka kaffets inneboende bitterhet - men det behövs inte om man använder Sidamobönor. Bra där!

Nota bene: jag dricker alltså iskaffet som mitt vanliga kaffe - utan mjölk. Jag har absolut ingen aning om hur det påverkar smaken om man drar mjölk i en POI-bryggd Sidamo. Det kan bli jätteäckligt. Eller gott. Har inte testat det.

Krubberiet i Länna - igen

Jag vill bara återigen göra lite reklam för Krubberiet i Länna Handelsområde. Det är till det yttre oansenlig korvmoj bredvid Jysk men där serveras den bästa korv jag någonsin haft glädje att smaka. 

Artur Oziemkowski är korvgubbe extraordinaire. Han gör två av korvarna själv; dels den polska vitkorven som är hans signaturrätt, dels månadens korv som jag återkommer till. Jag känner att jag snabbt börjar får slut på superlativen när jag skall beskriva den polska vitkorven - men den är verkligt helt otroligt, fantastisk god. Lukten! Smaken! Eftersmaken! Du kan få den nedtryckt i en rostad baguette tillsammans med surkål, saltgurka och senap eller varför inte dijonnaise. Jag blir helt fjantig av den, så god är den.

Precis lika underbar är den korv som nu varit "månadens korv" och därför snart, på gott och ont (jag hoppas den återkommer), byts ut mot någon ny kreation: Boudin Blanc Cajun. Sanslös. Otrolig. Makalös. Värd högsta beröm.

Sedan har Krubberiet en rad andra korvar varav jag smakat en: lammkorv från Wurstmaster. Jättegod den också - men samtidigt snäppet under Arturs hemgjorda korv. Ska snart testa "Bondekorven" som tydligen är rejält rökt.

Ska jag dessutom tillägga att vår korvgubbe extraordinaire är jättetrevlig och social och ger service utöver vad man kan förvänta sig? Jag och hustrun kom dit sent en eftermiddag när han faktiskt stängt för dagen - men han öppnade igen och stekte ett par vitkorvar åt oss!

Fem feta drakar med fem feta korvar i käften är betyget för Krubberiet! Högsta möjliga. Jag struntar i att det inte finns några inomhusbord och att man får stå och huttra i novemberkylan - det är värt det!!!

Iskaffe - försök 2

Försöket att göra iskaffe med "POI"-metod (Pour Over Ice) misslyckades med Monte Allegre-bönor; det blev bittert och smakade surt och det hjälpte inte att tillföra socker. Men jag bryggde nytt kaffe och provade med kenyanska Kigwandibönor som inköptes på Johan och Nyström igår. Och det var en helt annan sak. Det behövdes en sockerbit i kaffe bryggt med 20 g kaffe på 150 gram vatten och 150 gram is men inte mer. Inte dumt alls, faktiskt - även om det givetvis är helt fel tillfälle att sitta och dricka iskallt kaffe klockan halv åtta på morgonen. En varm sommardag tror jag detta kan bli mycket gott och läskande. Så det andra försöket, nu med Kigwandi-bönor, slog alltså väl ut. Och det är faktiskt hur enkelt som helst att göra (Hario v60 men halva vattnet utbytt mot is och lagt i bryggkannan).

Iskaffe - ett första experiment

Jag har på sistone intresserat mig för konceptet med och teknikerna för att ta fram gott kallt kaffe. Det duger, enligt min begränsade erfarenhet, verkligen inte med att ta en latte och hälla is i den som de gjorde på ett fik jag besökte förra sommaren. Det kaffet smakade blaskigt, vattnigt och trist. Nu finns det dock ett antal metoder som verkar bättre. En av dem testade jag idag på Johan & Nyströms konceptbutik. Det består i att man gör en Hariobryggning men där hälften av vattnet ersatts med is som får ligga i bryggkannan och omedelbart kyla ner kaffet. Och det jag drack i butiken (glömde dessvärre att anteckna namnet) var godare kallt än varmt!

Nu provade att brygga en kanna brasilianskt Monte Allegre hemma med samma metod. Den ska stå i kylskåpet över natten och drickas i morgon - men jag provsmakade först och blev lite besviken, för det behövdes socker! Och jag har druckit Monte Allegre utan någon sötning i flera månader! Så... Burken med kallkaffe har därför laddats med två bitsockerbitar och vi får se hur det blir i morgon.

Uppdatering på morgonen kl 07.23:

Nope. Det blev inte gott ens med extra socker. Monte Allegre tjänade inte alls på att kylas ner. Efter ett par klunkar gick det ner i slasken.

Nästa kaffe att testa blir kenyanska Kigwandi. 

Bonpas Côtes-du-Rhône Don Alfant

Bonpas Côtes-du-Rhône Don Alfant (systembolaget 2016) är, om jag förstått det rätt, ett syskon till de mer välkända vinerna från Châteauneuf-du-Pape. Flaskan är, som framgår av bilden, elegant. Vinet ser dyrare ut än vad det är (89 kr) - men tack och lov är det inte bara glassig yta, för i flaskan finns en mycket välsmakande dryck!

"Kryddig, fruktig smak med inslag av fikon, lagerblad, björnbär, muskot och kanel" skriver systembolaget i sin smakbeskrivning. Det fruktiga och i största allmänhet kryddiga känner jag förstås (för det är uppenbart) och fikon inbillar jag mig finns där också. Och även om jag inte skulle säga just björnbär så finns en trevlig bärig smak i vinet.

Jag och hustrun delade en flaska av detta goda vin till stek med sötpotatis, palsternacka och fetaostkräm igår och till min lyckade fläskfärsgryta idag. Jag tycker definitivt vinet kom bättre till sin rätt med grytan. Utan mat till är det fortfarande gott men som med så många andra viner står det inte riktigt lika starkt och rakryggat på egna ben. Min amatörmässiga slutsats är att man ska dricka det ihop med smakrik men inte nödvändigtvis kryddstark mat, för med sådan kan det nog upplevas som lite mesigt.

Återigen en "mellanviktare"; ett mycket gott och prisvärt vin som överträffar många andra i samma prisklass och är tillräckligt mäktig för att utmana en del betydligt dyrare sorter men inte är tillräckligt bra för att vinna en plats bland dem. För en glad bon vivant med medelklassig vinbudget är det precis vad som behövs för att förgylla en god måltid. Kommer definitivt köpa det igen. Rekommenderas varmt!

Fläskfärsgryta version 20141124

Ibland får man till det! Den här fläskfärsgrytan, som vi nommade i oss på några rostade franskbröd, blev riktigt god - även om det ser läskigt ut på bilden! Min bästa färs-i-gryta hitintills, tror jag.

Ingredienser för 4 portioner:

500 gram fläskfärs 20%
Steksmör
4 st schalottenlökar
100g soltorkade tomater
2 vitlöksklyftor
1 msk Worcestershiresås
5 dl vatten
1 tärning mörk oxbuljong
1 tärning grönsaksbuljong
Chilipeppar
Paprikapulver

Tillagning:

Bryn fläskfärsen i smör. Lägg i gryta.
Finhacka löken, svetta den i smör, lägg i grytan.
Finhacka de soltorkade tomaterna (jag gjorde det i mixer med lite vatten) och lägg i grytan.
Lös buljongtärningarna i 5dl hett vatten och häll i grytan.
Häll i Worcestershiresåsen.
Pressa vitlöken i grytan.
Tillsätt paprikapulver och chilipeppar, några nypor av vardera.

Sätt lock på grytan och låt puttra på 150 grader i ugn i minst en timma. Om längre koktid än så planeras kan mer vätska behövas tillsättas innan man ställer i ugn.

Energiinnehåll? Min beräkning är att det blir 390 kcal/person.

Fetaostkräm

Feta är ju en traditionell ost från grekland, tillverkad av får- och getmjölk, och de flesta har väl ätit den någon gång i en "grekisk sallad" eller kanske i en paj. Den passar jättebra att späcka färsbiffar med. I denna post vill jag dock slå ett slag för fetaost som ingrediens i en enkel kräm som passar mycket bra till kött. Du tar fetaost och creme fraiche och rör runt tills de är ordentligt blandade. Det skall självklart inte vara lättfraiche, det blir inte alls lika gott.

Fetaostkräm för två personer:

60 gram fetaost
60 ml creme fraiche 34%

Energiinnehåll= 360 (180 per person) kcal.

Vill man tillföra kryddning till såsen kan man förslagsvis använda:

timjan
vitlök
svartpeppar
rosmarin
salvia
oregano

Tillför man olivolja, vilket är vanligt i recept på fetaostkräm, ökar självklart kaloriinnehållet.

Mudslide / Lerskred

En utomordentligt god drink som passar bra till efterrätt. Då den innehåller grädde är den lite matigare än drinkar är annars.

2 cl Bailey's
2 cl Kaluah
2 cl vodka
2 cl vispgrädde

Häll ingredienserna i en shaker och skaka med is så de blir ordentligt blandade. Slå upp i ett passande glas (på bilden ett Irish Coffee-glas från In och Finn) med lite is i. Sedan är det bara att smutta i sig den synnerligen njutbara anrättningen.

Energivärdet på lerskredet är dessvärre rätt högt på grund av grädden. Räkna med 259 kalorier för dosen ovan.

En bantad variant är att byta ut grädden mot mjölk men jag kan inte tänka mig att det blir tillnärmelsevis lika gott.

Kycklingfilé lindad i parmaskinka

Och det här blev ju inte dumt alls!

Har man en ugnstermometer som kan kopplas ihop med själva ugnen så att man får en varningssignal när angiven temperatur uppnåtts är det löjligt enkelt att få kycklingfilé perfekt!

Bryn kycklingfiléerna i smör. Vira sedan in dem i parmaskinka (en skiva per filé räcker men ta för all del mer om du tycker dig ha råd med kalorierna) och lägg i en ugnsform.

Tillsätt vätska; jag använde knappt 5 dl vatten med en tärning mörk oxbuljong och en matsked brunt farinsocker.

Lägg uppskurna bitar av schalottenlök och några kvistar färsk rosmarin i vätskan.

In med alltihop i ugnen, jag hade 175 grader på varmluftsugn. Det går fort att tillaga. När det är färdigt, servera med smörstekt brocolli och små inlagda ättiksgurkor.

Energiinehåll? Det beror förstås på storleken på filéerna och hur mycket smör du använder etc, men jag uppskattar en portion av detta (tillsammans med en halv ask plommontomater) till under 500 kcal.

Smaken? Jättegott! 

Montico - italiensk mellanviktare

Jag ska villigt erkänna att det var den steampunkiga etiketten som fick mig att köpa det här vinet istället för någon annan zinfandel. Men experimentet var lyckat. Montico (79075) är ett gott vin. Om jag betalat en god bit över en hundralapp för det skulle jag nog ha tyckt att det inte riktigt höll måttet - men det är definitivt värt sina 79 kronor. Absolut. Ibland tänjs begreppet "prisvärt" till att betyda att rävgift är okej bara det är billigt - men det är inte det jag menar. Montico är gott. Framförallt är det gott med mat till. Att dricka det för sig själv utan tilltugg går väl bra men gör det inte alls rättvisa, smakerna kommer fram bättre med föda till.

Och hur smakar det då? 

Olika beskrivningar av det talar om körsbär - och de finns där. Men det är inte söta körsbär utan den lite kärvare sorten. 

Andra nämner plommon. Okej då. Jag kan ana plommonen - men då talar vi inte om söta, fullmogna plommon utan de som precis blivit ätbara.

Vissa nämner björnbär och i detta instämmer jag utan vidare. 

Systembolaget talar om choklad men jag kan inte alls känna någon chokladton från Montico. 

Vinet är fruktigt men det är syrligt snarare än sött. Det nämns som en god kompanjon till pasta och pizza. Själv har jag druckit det till stekt nötkött med potatis och rosmarinsås och vid annat tillfälle till en skink- och rostbiffssmörgås med senap; det passade nästan bättre till det senare när det inte fanns en smakrik sås som tog över.

Kommer jag köpa det här igen? Jajemen! Det är definitivt värt att ha hemma som en "mellanviktare"; inte finvinet som man plockar fram för att skryta och imponera med, men betydligt bättre än mycket annat i samma prisklass.

Purple Cosmopolitan

Cosmopolitan är en klassisk drink med vodka som bas, cointreau eller triple-sec som andra spritingrediens, limesaft och tranbärsjuice. Sedan finns det givetvis en uppsjö varianter av den och en av dem är Purple Cosmopolitan, där man byter ut den andra ingrediensen mot Blå Curacao (som i praktiken är samma som triple-sec, fast med blå karamellfärg). Den har jag varit sugen att göra ett bra tag och när jag nu fick tag på Blå Curacao till anständigt pris i Riga så...

Teorin är alltså att det blåa i Curacao skall ingå ljuv förening med den röda tranbärsjuicen och åstadkomma en vackert lila drink. Vad jag fick istället var en klart blå Cosmo; det naturliga färgämnet i Jokk var helt enkelt inte starkt nog. Antagligen är det röd karamellfärg i amerikansk tranbärsjuice, vad vet jag. Hur som helst så kan jag bara få till en lila Cosmo som på bilden genom att tillsätta extra röd karamellfärg.

Per glas:

4 cl vodka
2 cl blå curacao
2 cl tranbärssaft
1 cl limesaft
5 droppar röd karamellfärg

Utesluter man den röda karamellfärgen leder receptet till en Blue Cosmopolitan enligt bilden nedan. Det finns dock en liten, knappt synbar antydan till lila färg i den. Vill man göra drinken otvetydigt blå kan man använda vit tranbärgsjuice istället. 

Energivärdet i en Cosmo borde ligga straxt över 100 kcal per glas.

Blue Cosmopolitan

Saffransräkor och vitlöksbröd

Den här rätten är inspirerad av fisk i saffrans- och kokossås. 

Ingredienser (2 pers):

400 gram skalade räkor (eller räkor och kräftstjärtar, som jag använde).
1 burk med 400 ml kokosmjölk.
2 dl matlagningsyoughurt
1 paket saffran
1 klatt sambal oelek efter smak
Lite chilipeppar efter smak
Cayennepeppar efter smak
Hummerfond (glömde jag).
Salladslök och spetspaprika som garnering.
Vitlöksbröd.


Tillagning:

Värm upp kokosmjölk och matlagningsyoghurt i en kastrull. Glöm inte att röra om och akta så du inte bränner vid. Tillsätt saffran och övriga kryddor, låt puttra några minuter.

Lägg de skalade räkorna i såsen och värm dem i cirka 1½ minut. Ös sedan upp dem i skål tillsammans med ungefär en halv deciliter sås per portion.

Garnera med salladslök och spetspaprika.

Servera med varmt vitlöksbröd. Jag räknade med en fjärdedels baguette ungefär. 


Energiinnehåll?

Jag beräknar detta till ungefär 600 kalorier per portion, inklusive vitlöksbrödet, men det beror på hur mycket bröd man tar och om man vill ha mer sås. Kokosmjölken är rätt kaloririk. Det är inte mager mat detta, samtidigt som den tyvärr ger lite dålig bukfylla så en sallad till vore bra. 


Smakar det bra?

Alldeles utmärkt, trots att jag glömde tillsätta hummerfonden! Men jag ska gärna göra den här rätten igen!

Lunchmacka på 400 kcal

Okej. Vad för lunchsmörgås får man för 400 kcal?

Tja, du kan få en sådan här. Eller rättare sagt två sådana här, för det är bara halva smörgåsen du ser i bild. Det är en "friskusbulle" från ICA (vete- och rågbröd blandat, lite solrosfrön som dekoration, några russin i också) cirka 160 kcal för 80 gram) skuren i två delar. På varje halva har jag smetat en full matsked med senap (Grey Poupon). Jag har två sorters skinka på men det var egentligen inte planerat utan blev så eftersom jag upptäckte lite rester hemma som var nödvändiga att äta upp. Jag hatar att behöva slänga mat. Således fick jag en skum blandning av gästabudsskinka och härlig långrökt skinka på sammanlagt åttio gram. På detta lite skurna plommontomater (men jag åt förstås hela asken på 125 gram, det är inräknat i de 400 kalorierna). Ta inte för mycket tomater, det blir för slafsigt! Och så 30 gram med 17% Grevéost.

Mycket gott. 

The Terror of the Deep / Djupets Fasa

The Terror of the Deep - Djupets Fasa - lärde jag mig att göra igår när jag kollade upp vad man kunde använda Kraken Black Spiced Rum till. 

Ingredienser per glas:

4 cl Kraken Black Spiced Rum
4 cl Blå Curacao
2 teskedar Sweet & Sour mix
1 slurk ananasjuice
1 skvätt 7up
1 liten skvätt grenadin

Tillredning:

Du häller Kraken rom och Blå Curacao i ett klassiskt grogglas med isbitar.

Två teskedar "Sweet and Sour" (två delar sockerlag som rörts ihop med en del limesaft och en del citronsaft) per glas skakas sedan i en mixer med isbitar tillsammans med en slurk ananasjuice och lite 7up (lightvarianten går utmärkt). 

Det skakade hälls i glaset, ovanpå Kraken och Curacao. Sedan toppar man med lite grenadin som sjunker ner och gör botten i glaset lite svartviolett...

Resultatet blir någonting i stil med bilden här intill. Resultatet är välsmakande och sött och jag gillar den mjuka övergången från den gröna ytan till det mörkblå, nästan svarta djupet.

Jag gjorde två omgångar av The Terror of the Deep; första gången var jag snål på grenadin och då blev bottnen mer blå. Andra gången överdoserade jag nog lite och då blev det lite röda stråk i vattnet som att Kraken tuggat i sig oskyldiga offer. Men grenadin är väldigt sött och man bör nog hålla ner på mängden. Det är redan Blå Curaco i och den sötman är tillräcklig. Exakt hur mycket ananasjuice och läsk som ska i anges heller inte i recepten och här finns utrymme för experimenterande. Likaså är det fråga om man inte kan ersätta sweet-and-sour-mixen, som också är söt, med bara citron eller limesaft? 

Kraken Black Spiced Rum

Under gångna helgen var jag, hustrun och vår vän Michaela på Rigakryssning. Vi hade ett antal timmar i land i Lettlands huvudstad och besökte då bland annat restaurangen Zila govs (Blå kon) och gjorde ett depåstopp på ett fik tillhörigt den förträffliga lettiska kedjan Double Coffee som, bland mycket annat, har jättegod milkshake. Vi spenderade också en hel del pengar på att fylla på vårt svårligen uttorkade barskåp från hyllorna på Riga Spirits & Wine Outlet. Det var dock ombord på M/S Isabelle som vi i taxfree-butiken hittade en underbar flaska som vi bara var tvungna att köpa eftersom den var så oemotståndligt söt. Vi talar om Kraken Black Spiced Rum. 

Vid provsmakning nu ikväll visade det sig att denna dryck tack och lov inte smakade bläckfisk utan var riktigt god. Vi talar om en mjuk och fin rom med lätt vaniljsmak och en ton av blandade julkryddor. Absolut något jag kan rekommendera och även om den kostar en hundralapp mer här så går den att beställa från systembolaget (86855).  

På tillverkarens hemsida finns en del förslag på drinkar med Kraken och ett av dem, i lätt modifierad form efter förslag från FreeBartendingSchool på Youtube, testade jag att blanda ihop. Jag talar om cocktailen med det ljuvliga namnet The Terror of the Deep.

Zila govs - Blå kon i Riga

Den gångna helgen har jag, hustrun och vår vän Michaela varit på Rigakryssning. Avnjöt ett par utmärkta måltider i The Dining Room på M/S Isabelle men iland i Lettland besökte jag också, för tredje gången, den förträffliga restaurangen Zilā govs (Blå kon).

Blå Kon är inrymd i ett fint gammalt hus i Rigas Gamla Stad (adressen är Meistaru iela 21) och den är specialiserad på mycket välhängt nötkött. De tidigare två gångerna jag varit där har maten varit exceptionell och köttet perfekt stekt - den här gången var det dessvärre medium, trots att jag uttryckligen bad om rare. Likväl var det mycket välsmakande. Valde en vitlökskryddning till köttet. Den kändes som en bra idé medan jag åt den - men en stund efter maten började vitlöken mutera i min kropp och trots att den var så god kommer jag inte välja den igen. Ja, jag kommer besöka Zilā govs igen; men en andedräkt som får folk att blekna när de möter en på gatan kan man klara sig utan.

Blå Kossan har en riktigt juste vinlista och till vår välhängda kossa delade vi en flaska chilenskt San Pedro 1865 Limited Edition Syrah (finns i systembolagets beställningssortiment, 79510). Stor tumme upp för det vinet.

Letar ni er vid tillfälle iväg till Riga så bör ni besöka Zilā govs. Vår lunch (bara huvudrätt) gick loss, minus vinet, på runt 300 kronor. Det är det värt när man inte gör det oftare än man besöker Riga.

Ugnsstekt kycklingfilé med citron och timjan

Det är otroligt enkelt att laga till kyckling i ugn om man har en ugnstermometer - i synnerhet en som är hopkopplad med ugnen så att den larmar när den förinställda temperaturen uppnåtts!

För denna mycket okomplicerade rätt behöver du, för två personer, följande:

2 kycklingfiléer.
2 citroner
2½ deciliter vitt vin
2 tsk farinsocker eller råsocker
1 knippa färsk timjan
1 klatt med smör för stekning

Bryn kycklingfiléerna i stekpanna. Lägg dem i en panna/ugnsform.

Blanda saften från citronerna med vin och socker. Klipp eller riv timjan i mindre bitar och blanda ner i vätskan. Häll alltihop över kycklingen i formen.

Stoppa kycklingen i ugnen (175-200 grader för relativt snabb tillagning) med en ugnstermometer i den tjockaste delen av den ena filén. Låt stå tills kycklingen är 72C varm.

Ta ut de färdiga filéerna ur ugnen och lägg upp på tallrik. Servera med exempelvis klyftpotatis och gärna sallad. En tomatsallad ger trevlig färg till rätten.

Jättegott.



Bilden är tagen av TereseRB

8 små kalvkorvar från Picard

Franska kedjan Picard är helt inriktad på fryst mat. Allt de säljer är inte fantastiskt men det mesta är väldigt bra. Så till exempel den här korven. Eller - de åtta mycket små korvarna på sammanlagt 240 gram för 44.50 kr.

Det är inte ett jättebra pris för en smärre mängd fryst korv - men den är god! Kötthalten (kalvkött) är inte mer än 69% men å andra sidan är korven också ordentligt späckad med tomater, pinjenötter, ruccola, parmesan och lök. Jag tror inte Picardarna tänkt sig att man skulle äta den till vinkokt surkål men det gick finemang att kombinera. Korven slank ner utan problem och lade sig fint i magen. 

Kommer jag köpa den igen? Nja. Troligen inte, eftersom jag och hustrun trots allt gillar den här salsiccian bättre. Men det var kul att ha provat den och Picard har annan korv på lager som jag gärna testar. 

Delar man ett sådant här paket på två får man förstås fyra små korvar och de har ett energivärde på 204 kalorier. 

Graveleijs senap

För att fortsätta på temat från föregående post: en senap jag varmt kan rekommendera för skinksmörgåsen och då i synnerhet julskinkan är Graveleijs senap.

"Stark och söt" står det på den. Och jodå, den är stark jämfört med vanlig standardsenap typ Slotts-utan-extra-titlar men den är inte alls stark jämfört med sådan där frän Dijonsenap som sticker i näsan och får ögonen att tåras. Däremot är den söt. Kanske för söt för många. Den vanligaste kritiken mot den när man läser recensioner är just att den är så söt. 

"Hemlagad" står det också på den. Eh. Ja. Min definition på hemlagad är att man har kokat hemma i sitt eget kök och jag betvivlar starkt att familjen Graveleij pytsat ihop den senap man kan köpa i butiken i det egna köket. Däremot går säkert produkten tillbaka på ett hemmagjort recept. Det ser jag ingen anledning att betvivla.

Hur som helst: gillar du söt senap på din julskinka så är det här ett smakrikt tips. 

Grey Poupon gammaldags fransk senap

När jag var liten gillade jag inte senap alls. Numera äter jag det med förtjusning men jag är inte jätteglad i de där starka dijonerna som fräter sönder näsan. Lite mildare får det gärna vara.

En senap som jag tycker är precis lagom stark och inte för söt är Grey Poupons Old Style. Det är inte den senap jag väljer att ha på skinkmackan till jul men vill man exempelvis göra en snabb sås som passar bra till ugnsgrillad kyckling kan man ta en burk matyoghurt och slänga ner en eller ett par matskedar Old Style i den. I en dressing till en varm potatissallad är den också helt perfekt. Och ska man göra en rostbiffsmacka är det mycket gott att smeta denna grovkorniga senap på brödet först!

Precis som man alltid ska ha en flaska Worcestershiresauce i kylskåpet och salt och peppar på kryddhyllan ska man också alltid ha en burk Grey Poupon hemma.

Upprepar: alltid en burk Grey Poupon på lager.

Grön Opal - en svensk ädelsten

Uppdaterad 10/11.

Absint är en mytomspunnen, romantiserad och demoniserad spritdryck och under väldigt lång tid hade jag i bakhuvudet att jag måste provsmaka den. Det blev dock inte av. Annat kom emellan, ingen bjöd på den, jag prioriterade andra inköp och... Ja, sånt är livet. Hur som helst: förra året kom jag över en flaska polsk Apsinthion och den var inte skrämmande dyr. Problemet var att den smakade absolut vidrigt och efter det tänkte jag att absint nog inte är gott, eller i vilket fall inte min grej.

När jag omsider kom mig för att läsa recensioner kom jag dock till klarhet om vad jag redan anat; att Apsinthion är dålig absint [läs här]. Och eftersom jag nu är inne i en period då jag med stor entusiasm utforskar smakernas fantastiska värld och är beredd att slanta upp för det också så kom det för en tid sedan för mig att jag skulle investera i någon dyrare och bättre absint. Efter lite efterforskningar kom jag fram till att Grön Opal (87768) från Svensk Absint var det jag ville prova. Det finns ett begränsat utbud av absinter på systembolaget - den här lät som den bästa.

Och nu, efter ett antal provsmakningar, kan jag konstatera att jag absolut älskar det här! Det är hur gott som helst. Tyvärr är jag värdelös på att beskriva smaker men Grön Opal påminner om smaken på  Kungen av Danmark -karameller. Fast Opalen är ju förstås flytande och (till skillnad från karamellerna) utsökt. Anis, fänkål och lite andra örter i en fantastisk komplexitet; och med en spädning på 4:1 med iskallt vatten och två sockerbitar får man ett glas härlig, uppfriskande, smakrik, god, stark, mjuk och len dryck - och efter en liten stund blir tungan lite hårig och kinderna rodnar. För min del räcker det bra med 2 cl av absinten i glaset.
Nej, självklart fjantade jag mig inte och tände eld på sockret. Absolut inte. Sådant är bara dumheter. Jag använde den klassiska metoden, dock äger jag ännu ingen absintsked så jag fick använda en liten sil.

1. Slå absinten i glaset.
2. Lägg en absintsked ovanpå med önskad mängd sockerbitar.
3. Häll lite iskallt vatten på sockret så att det löses upp.
4. Häll resten av den mängd vatten som behövs för önskad spädning över sockret så att det löses upp och sköljs ner i glaset.
5. Rör om med skeden i glaset tills allt socker är helt upplöst.
6. Drick.

Grön Opal kostar 542 kronor på systembolaget. Det är inte kattlort, direkt. Är det värt det? Ska man lätta på plånbokslädret och skaffa sig en flaska?

Svar ja! Stort, rungande ja! Det är ju magi i flaskan! Värt varenda krona! Och eftersom absinten är så stark måste den ju spädas kraftigt och med 2 cl per glas räcker ju en flaska till 25 glas. Så den är rätt dryg, får man ju säga.

Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att man inte misstar den här drycken för en likör eller någon sådant. Det är starksprit på mäktiga 72% och att shotta i sig den ren är bara idioti; dels av medicinska skäl, men också av gastronomiska skäl eftersom smakerna inte kan komma till sin rätt om den inte späds i vatten. Och är man bara ute efter att bli packad så finns det billigare sätt att bli det på. Det jag vill åt är smaken - den fantastiska, förtjusande smaken!  

Det är svårt att säga hur många kalorier det är i absinten. Jag har kollat runt och uppskattningsvis handlar det om 26 kcal per centiliter. Jag använde två, vilket alltså ger 52 kcal. Till detta kommer två sockerbitar à 14 kcal styck och ett glas tillredd absint blir då alltså 80 kcal.

Cantina Zaccagnini

Cantina Zaccagnini (3023) är ett utmärkt, gott vin från Abruzzo i östra Italien. Jag rekommenderar  att man dricker det med mat till för att det skall komma till sin rätt - men det är gott i sig självt också. Inte fantastiskt. Men gott.

Enligt recensioner gör det sig väl med pasta eller pizza - men det vet jag inget om. Jag har druckit det till kött med smörstekta morötter (vid första tillfället) och ugnsrostad potatis (vid andra tillfället) och en sötsalt sås med Madeira-bas och till denna föda var Cantina Zaccagnini förträfflig. Och just som det var så väldigt gott till maten så tappade vinet liksom fart när det skulle klara sig på egen hand. 

Som jag är urusel på att beskriva smaker är jag tvungen att kolla vad andra säger om det och fundera på om jag instämmer i beskrivningen.

Bärigt - ja, absolut! Fråga mig bara inte vilka bär... 

Körsbär - ja. 

Plommon - jodå.

Läder - mjaaa... En ton av det, kanske.

Vanilj - nej. Jag kan inte känna någon vaniljton. 

Mörk choklad - Nja. Kanske lite.


Vinet kostar 99 kronor på Systembolaget och jag kommer köpa det igen.

Chavroux - lättbredbar getost

Ett intressant alternativ att ha på smörgåsen istället för just smör är detta: Chavroux. Lättbredbar färskost på getmjölk. Krämig, lite syrlig, lätt sälta - mild men med distinkt smak. Fungerar bra ihop med rejält rökig skinka men jag skulle nog inte kombinera den med annan ost.

Energivärde; 172 kcal per hundra gram. 

Det är magert. Mycket magert, jämfört med vanligt smör som är 720 kcal per hundra gram...

Exempel på smörgås med Chavroux:

En skiva spelt-dinkel från Pyramidbageriet. 22 gram.
En klatt Chavroux på 16 gram.
Tre skivor ordentligt rökt skinka, 10 gram. 

= 113 kcal. 

Sauterad Savoykål

Första posten jag måste etikettera under "grönsaker"! 

Savoykål är, tycker jag, oerhört gott - och det är dessutom mycket kalorisnålt med ynka 27 kalorier per hundra gram. Det kompenserar väl för det faktum att tillagningen kräver smör. Savoykål har inte en lika stark kålsmak som exempelvis vitkål utan är mild och behaglig.

Kan man hitta mindre kålhuvuden är det bra men de är ofta enormt stora och då får man helt enkelt dela dem och äta i omgångar. Huvudet vi köpte sist räckte till två middagar.

Savoykål fungerar bra ihop med potatis men kan också ätas, om man har en större mängd, istället för potatis.

Ska jag säga något negativt om savoykål är att det hamnar små kålslamsor precis överallt när man skär den. Eller när jag skär den, i vilket fall. Tillagningen kräver därför en hel del städning efteråt...

Så här gör man:

Man tar savoykålen, avlägsnar de yttre bladen och skär eller hyvlar återstoden i tunna strimlor.

Koka upp vatten i en stor kastrull och lägg kålstrimlorna i vattnet. Där får de förvälla i 5 minuter.

Sila kålen och låt den rinna av.

Hetta upp en stekpanna med en generös klick smör och lägg kålen i pannan.

Vänd runt kålen i pannan några minuter. Meningen är inte att steka den så att kålen får färg, utan att värma den och dunsta bort en del vatten.

Servera. Lite salt på är extra gott. 

Hemkörd yoghurtglass

Ett alternativ till att gå ut och äta Frozen Yogurt är att göra den hemma i glassmaskin. Vi har OBH Nordica Ice Cream Box för det ändamålet men någon gång i framtiden när Gud vill och plånboken medger det skall jag köpa en glassmaskin med inbyggd kylkompressor.

Det man behöver för att göra sin yoghurtglass på hemmaplan är följande:

500 gram yoghurt 0% (vi köper Fage Total på ICA)
50 gram agavesirap
2 msk mellanmjölk
Sukrin för extra sötning
Smaksättning

Recepten är från början från boken Frozen Yogurt, utgiven av Pagina förlag, men vi har tagit bort saften av en halv citron som finns i deras recept. Den gör bara yoghurtglassen sur. Vem tusan vill äta sur glass? Inte jag i allafall! Vi har också bytt ut originalets minimjölk mot mellanmjölk, för minimjölk är en styggelse inför Herren.

Agavesirap ger mer sötma per kalori än vad vanligt socker gör och behövs, tror jag (men säkert vet jag inte), för glassens konsistens och förmåga att undvika att fastna i glassmaskinens frysskål. 

Jag och hustrun tycker trots agavesirap inte att glassen blir söt nog utan tillförsel av extra sötning, och för det använder vi kalorifritt Sukrin. Man får smaka sig fram. En del tycker säkert detta är gott utan sukrin alls.

För smaksättning har vi använt livsmedelsarom som hustrun köpt på Panduro [länk här] och det fungerar jättebra. I går testade vi att dra ner en skvätt Baileys Irish Cream (765) och det var inte fel på något sätt. Inte alls. Namnamnam.

Tillredningen är enkel: man blandar yoghurt och agavesirap med hjälp av elvisp tills blandningen är pösig. Man tillsätter sedan mjölk och smaksättning och vispar igen. Sedan måste blandningen stå och kyla till sig i kylskåp i minst en kvart, gärna lite längre, innan man kör den i glassmaskin. Är smeten rumstempererad när den hälls i maskinen kommer den inte stelna ordentligt.

Ät din yoghurtglass direkt ner glassmaskinen gått färdigt! Stoppa inte in glassen i frysen - då får den fel konsistens!

Receptet anges av boken Frozen Yogurt för sex personer men det är snarare för två - eller fyra små portioner.

Energiinnehållet delat på två portioner är ca 220 kcal, på fyra 110. Det är för grundreceptet. Drar man ner alkohol eller andra energirika smaksättningar ökar det givetvis.

Rostbiffsmacka med prästost och fransk senap

Jag är mycket förtjust i rostbiff och min lokala ICA-handlare (som råkar vara gigantiska ICA MAXI Haninge) brukar ha två sorters rostbiff i sin köttdisk: svensk och amerikansk (US Beef). Rostbiff är inte jättebilligt men det är hyfsat magert med 130 kcal per hekto. Gott och användbart för den kaloriräknande läckergommen med andra ord.

Idag fick det bli en rostbiffsmacka till lunch. Jag återger det faktiska receptet nedan men rekommenderar mer senap - kanske dubbelt så mycket som anges!

Ingredienser (2 pers):

Två grova småbröd på runt 80 gram.
2 tsk fransk senap
150 gram skivad rostbiff
20 gram prästost 17%
1 skivad tomat
60 gram smörgåsgurka

Montering:

Dela bröden.
Stryk senap på alla fyra brödhalvorna.
Fördela och varva rostbiff, prästost, tomat och gurka.


Svårare än så var det inte. Smaklig smörgås! 

Ett smakexperiment på gång: absint

Absint är en mytomspunnen, romantiserad och demoniserad starksprit med anis och malört (bland mycket annat). Den hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal, då vinproduktionen i Frankrike blev svårt åderlåten på grund av angrepp av vinlus. Absint seglade upp som ett attraktivt substitut för vin på caféer och krogar. Tyvärr blev absinten snabbt billig och folk satte därför i sig för mycket – dessutom tillverkade oseriösa brännare absint av usel kvalitet; det finns exempel på sådana som färgsatte sina drycker med koppar! Istället för att konstatera det verkliga problemet - alldeles för billig starksprit konsumerad i stora kvantiteter i kombination med tvivelaktig kvalitet på många billiga märken – bestämde sig franska myndigheter för att det var malörten i drycken som gjorde folk ”galna”; och så förbjöd man den.

Nej, man blir inte galen av absint. Man blir heller inte hög av absint. Det är inga narkotiska preparat i den. Man får inte fantastiska ”gröna drömmar” av absint. Allt sådant där hör till myternas värld. Det är alkoholstark vuxendricka. Den ska konsumeras med måtta och behärskning. Det gäller all alkohol – men i synnerhet sådan som är mycket stark.

Jag är mycket nyfiken på att smaka riktig absint. Tidigare har jag bara druckit ett polskt rävgift som hette ”Apsinthion” – och det var riktigt ruskigt; men det var å andra sidan fulabsint och jag hade inte kollat upp den innan. Nu har jag emellertid lagt ner lite research och efter mycket om och men beställt en flaska ”Grön Opal” (87768) från Svensk Absint. Den är dyr – men har också fått högsta betyg av absinthe.se

Jag återkommer i ämnet när jag fått hem min absint och provsmakat den.

Monte de Dios - kaffe från Honduras

Då fick Espressohouse till slut in Monte de Dios! De har listat det bland sina kaffesorter ett bra tag men jag har inte förrän nu kunnat smaka det, än mindre kunnat köpa hem bönor, eftersom det inte funnits i butik! Men nu så! Och oj - det var riktigt gott! 

Espressohouse själva beskriver kaffet så här: "Doft: Mörk choklad och katrinplommon. Smakbild: Tydlig vaniljkaraktär med en sötma av katrinplommon och en syrlighet som påminner om röda vinbär."

Jag känner chokladdoften när jag luktar på kaffet - men katrinplommonen bara när jag smakar det. Hustrun känner vaniljkaraktären vid smakning, det gör inte jag. Däremot finns en trevlig sötma i kaffet och det finns en ton av katrinplommon - dock en angenäm sådan som tack och lov inte för tankarna till sådan där juice som man dricker om man är hård i magen... Och eftersom jag nästan aldrig äter röda vinbär är jag inte speciellt duktig på att känna igen smaken av dem - men det finns en trevlig syra i kaffet.

Hoppas verkligen Espressohouse fortsätter hålla sig med det här kaffet. Sitter just nu med en kopp Hariobryggt Monte de Dios i handen. Mmmm... Jättegott!